Har dokumentär om Jan Johanson på i bakgrunden, musiken passar fint just nu. Barnen har åkt, och jag är ensam.
Det är inte dåligt att vara ensam, det är det inte. Men söndagskvällar innebär minst två saker. Den ena är tomheten efter ungarna och vetskapen om att de inte är här igen på ännu en vecka. Eller, så som det har sett ut så har de ju varit här mer än så. Men tanken är sådan, i alla fall - varannan vecka här. Den andra är att jag nu har en vecka framför mig fylld av jobb och möjlighet till sådant som inte tillåts när barnen är hemma. Och i huvudet rivstartar det och jag vill liksom annonsera det GENAST. NU. NNNNUUUU!!!!
Känns som att jag skriver i staccato.
Än längtar jag hit och än längtar jag dit. Än saknar jag hit och än saknar jag dit. Mellan varven vare sig längtar eller saknar jag, utan bara resignerar i vetskap om att jag inget kan göra åt det ändå.
__________________________________________________________
Kan tillägga nu lite senare på kvällen att min telefon har lämnat in för gott. Den har kukat ur totalt, kan man säga. Med någon form av försyn och support via Facebook fick jag åtminstone över bilder och kontakter till datorn innan min lilla Samsung gick ut på gårdsplanen och dränkte sig, och för det är jag evigt tacksam. Nu sitter jag här med min ömma moders gamla Nokia av någon sorts modell. Smart är den då INTE. Ingen Wordfeud nu på ett tag. Inget Quizkampen heller, tack så mycket. Måste skaffa ny telefon.
