Det är kväll. Barn lagda efter en massa skjutsande och grejande. Fåren avsända på slakt i söndags, äntligen. Döda nu. Det är bara hästarna som inte är döda ännu. "Vilka hästar?" kanske någon frågar sig. Mina hästar? Nej för allt i världen, JAG har inga hästar. Jag har sålt mina hästar. Fast en kom tillbaka, och jag är inte bitter. Inte. Har nog beklagat mig över detta inför alla jag träffat, men det är som att jag bara inte får nooog!
Jag vill ut och resa. Ibland vill jag dessutom flytta. Som om någonting skulle bli bättre om jag pep iväg. Ja, alltså, då händer det ju något i alla fall - tills det stagnerar på nytt. För det gör det ju, oundvikligen. Äh. Det händer väl saker här med. Bilen blir skitigare för var mil jag kör den, tvätthögen växer bara jag tittar på den. Natten försvinner snabbare än nödvändigt och rätt vad det är så är det höst igen. Tittar man tillbaka så har det hänt mycket på relativt kort tid, men det är ju så att för den som väntar går tiden långsamt. Och vem fan går omkring med ena ögat i backspegeln hela tiden? Vad jag väntar på? Tänker inte förklara mig, men jag väntar.
Och jag gillar inte att vara utan dator. Den har dött, precis som fåren.
