Jag klarar mig på så lite ljus

Tjugohundratretton var ett annorlunda år. Året då så mycket som var vanligt och vardag gick åt helvete, och året då det faktiskt hände något alldeles underbart. Dessutom icke att förglömma; året då mitt hår blev lite lockigare, alldeles av sig självt. Jag vet att året började dagen innan nyårsafton 2012, det liksom brakade loss ordentligt då. Sedan har det rullat på i ungefär samma anda. Man skulle också kunna säga att jag nått lugnare farvatten runt nyår 2013.

Har inte kommit i mål riktigt ännu - om man nu kan kalla det för mål ens. Mål är kanske när man dör. För hur och när kunde man annars någonsin bli nöjd, förutom när man inte ens är vid liv för att kunna vara o-nöjd längre? Och är man i mål så borde man vara nöjd, åtminstone under några välsmakande sekunder. Det kanske är det som är meningen med livet, att aldrig vara nöjd? I så fall borde jag börja predika. Kanske slänga in några hotbilder om jordens undergång medan jag ändå håller ångan uppe. 

Så mycket som var vanligt och vardagligt gick åt helvete.

Något alldeles underbart hände. Faktiskt.

Amen.