Upp klockan 04 imorgon bitti. Funderar på vem jag skall ringa och väcka i samband med uppstigning. Dottern åker till Hovfjället med buss i en fullkomligt okristlig timma, och sedan är det en vanlig arbetsdag. Funderar dessutom på hur många muggar kaffe som kommer att slinka ned imorgon.
Mitt humör tänkte jag skriva lite om. Det ÄR. Idag har det VARIT. Ungefär som jag trodde så orkade det hålla i sig ungefär halva dagen, sedan blev jag bara trött på mig själv. Någon sade att det såg ut att slå blixtar om mig, och frågade snällt om jag ville prata. Nej, jag vill inte prata. Tack-men-nej-tack. Jag vill bita ihop och stänga in och kväva och låtsas som om det regnar. Lite genomskinligt är det ju, när dörrarna jag öppnar slängs upp som om det var en tävling i vem som kan öppna dem hårdast. Och trots att jag fejkar ett förvånat "men oj jösses" när någon stackare befinner sig i närheten och hör smällen av dörr-mot-vägg eller dörrblad-mot-dörrkarm så är det väl uppenbart att det var lite laddning som smet ut i knuffen som jag gav den. Dörrar iz da sheit.
Varför jag är arg? Jag är inte arg. Jag är frustrerad. Men imorgon skall jag vara glad och munter och söt och rar. "Lovar".
