Jag kör en Volvo. Gillar det, har för det mesta haft en Volvo. Kan titta på andra bilar, men aldrig riktigt fastna för dem. De är ju ingen Volvo. De kan vara snygga, praktiska, säkra och bränslesnåla, men jag kan inte tänka mig att köpa dem. Min ömma moders kalops gjord på älgkött är den godaste. Den är det enda som jag förknippar med kalops, den är det enda som jag ser som riktig kalops. All den där andra gojan som folk envisas med att kalla för "kalops" räknas inte. Musik är sådant som får mig att känna något. Stark musik, starka ord, starka känslor. Galna tankar. Om musik är platt och tom och intetsägande så är det bara trams och skit och något som någon annan gärna kan få lyssna på, bara jag själv slipper. Vackert väder är för mig solsken, värme, hög klar luft när som helst på året, och på sommaren doftar det av gräs, jord och blommor. Vackert väder är inte småmulen, halvljummen, duggregnande sur smörja som lindar in både kropp och sinne som i en blöt yllefilt. Kaffe. Kaffe är inte något blaskigt och vresigt avkok från gamla unkna kaffeautomaters igenkalkade kranar. Kaffe är något nybryggt, skållhett, välsmakande, tillfredsställande och återupplivande - annars vill jag inte ha det. Och har man en gång badat i Röda havet så står sig den lokala simbassängen slätt.
Mina referenspunkter är vad de är, och de omfattar naturligtvis många andra saker än ovannämnda. Människor, till exempel. Karlar, till exempel. Det man har fått vara med om och uppleva och känna och se, skapar en sorts sållningsgaller som framtida upplevelser skall passera för att duga. Och duger de inte, så får det vara. Då vill jag inte ha dem. Då kan någon annan få dem. Jag vill inte ha. Är hellre utan.
Den som påstår att man skall nöja sig, att man skall vara nöjd, kan dra åt helvete. Känn på den, ni.
