Nu bor här inga hästar längre. Sista tiden har varit kämpig, jag var inte beredd på hur det skulle komma att bli. Jens var sista kusen att lämna gården, och det sved faktiskt en del. För att inte tala om hur det sved för hon som ägde honom den sista tiden. Hon som längtat efter honom, som fick hem honom och som skulle ha varit en så fin ägare för honom. Hon kunde inte behålla, det gick inte. Inte hennes fel. Livet är allt bra jävligt mellan varven. Han har, efter en lång resa i transporten, landat i sitt nya hem. Nu kommer ingen Jens att tugga på dragkedjan till min jacka medan hovslagaren verkar hovarna på honom. Ingen som kommer i förväntansfull galopp när jag visslar och ropar "Jensa!". Hagarna skall ned, marken är utarrenderad. Allting har sin tid, så även Nordsvenska hästar på Gäddegården.
Och livet går nu vidare.
