Sitter och funderar. Inget jag kan skriva ut här, men ändå. Har inget bättre för mig, ungarna sover och min energi är slut för dagen. Tapeterna i den lilla hallen är nedrivna och väggarna är spacklade, något måste jag ju göra med min tid så att jag inte blir vansinnig av leda. Får invärtes klåda och myror i röven.
Glor på resor. Kap Verde i slutet av mars, det skulle fungera.
Hörde en välbekant kvinnoröst från TV:n. "Lillhagen - hatad och saknad" på SVT2. Där sitter en av läkarna på den lokala vårdcentralen och pratar om sin manodepressiva sjukdom och sin tid på Lillhagen.
Men man behöver inte vara galen för att känna hur man ibland, oförskyllt, blir rappad med ett järnrör i knävecken och liksom segnar ned till marken. Tror jag.
Varsågod. Lite musik.
Wish
