För övrigt känner jag mig beslutsam. Det går an såhär mitt i kolsvarta natten, ensam med barnen i ett hus mitt ute på landet. Vid närkontakt mesar jag till mig, och ibland blir jag så uppslukad att jag alldeles förtränger allt det där jag tänkte tidigare. Antar att det finns någon sorts mening med det också - har bara inte förstått mig på den ännu. Halleluja.
Förstår med avseende på mitt behov av skrivande att jag håller på att få lappsjuka.