En natt för inte så längesedan drömde jag att jag var ute och gick tillsammans med någon, oklart vem. Men det var en man. Får se ett Herkulesplan komma flygande på ganska låg höjd, till synes lugnt och fint och utan problem. Helt plötsligt störtdyker det och kraschar ned i backen. Jag och sällskapet börjar gå åt det håll där haveristen förmodligen hamnat, antagligen för att titta. På vägen dit, där vi går genom skogen, passerar vi vraken från andra flygplan som kraschat i tidigare drömmar.
Lite knepigt - att vara medveten om att jag drömmer, dessutom drömma om tidigare drömmar och få minnesbilder ifrån dem. Det är väl standard att drömma om flygplanskrascher. Finns säkert många kvasi-psykologiska analyser att googla fram, men jag ids inte - för jag bryr mig inte.
Mina ungar sover nu gott i min säng, vinden tar i där ute så att det tjuter om det. Mina helgpass på jobbet är avverkade och helgen i övrigt blev som vanligt inte som jag hoppades (men däremot precis sådan som jag misstänkte att den skulle bli). Ibland funderar jag på om jag inte skulle ta och bli religiös. Luta mig tillbaka och överlåta tillvaron i någon annans händer och vara tillfreds med det. Tänk så skönt det måste vara att slippa hoppas, önska och längta och bara acceptera vadhelst som kommer eller inte kommer min väg och aldrig förtvivla - för det finns då en mening med det som sker (eller inte sker). Och dessutom vara tacksam för vad som månde bliva eller inte bliva. Aldrig är man ensam heller, i så fall. Fast det får bli i nästa liv, precis som med platt-TV:n. Hinner inte med sådan skit nu.
Giv mig styrka.
