Återuppstånden igen ifrån de döda

Jag finns. Saker ser annorlunda ut nu än för en tid sedan, och det är bra. Jag är till exempel inte i sällskap med en bedräglig och missbrukande psykopat längre, jag behöver inte tvivla längre och det finns en framtid.

Pissförkyld

Jo, jag tackar. Riktigt oskönt förkyld. Nu vet ni det. Over and out.

Angående referenspunkter

Jag kör en Volvo. Gillar det, har för det mesta haft en Volvo. Kan titta på andra bilar, men aldrig riktigt fastna för dem. De är ju ingen Volvo. De kan vara snygga, praktiska, säkra och bränslesnåla, men jag kan inte tänka mig att köpa dem. Min ömma moders kalops gjord på älgkött är den godaste. Den är det enda som jag förknippar med kalops, den är det enda som jag ser som riktig kalops. All den där andra gojan som folk envisas med att kalla för "kalops" räknas inte. Musik är sådant som får mig att känna något. Stark musik, starka ord, starka känslor. Galna tankar. Om musik är platt och tom och intetsägande så är det bara trams och skit och något som någon annan gärna kan få lyssna på, bara jag själv slipper. Vackert väder är för mig solsken, värme, hög klar luft när som helst på året, och på sommaren doftar det av gräs, jord och blommor. Vackert väder är inte småmulen, halvljummen, duggregnande sur smörja som lindar in både kropp och sinne som i en blöt yllefilt. Kaffe. Kaffe är inte något blaskigt och vresigt avkok från gamla unkna kaffeautomaters igenkalkade kranar. Kaffe är något nybryggt, skållhett, välsmakande, tillfredsställande och återupplivande - annars vill jag inte ha det. Och har man en gång badat i Röda havet så står sig den lokala simbassängen slätt.

Mina referenspunkter är vad de är, och de omfattar naturligtvis många andra saker än ovannämnda. Människor, till exempel. Karlar, till exempel. Det man har fått vara med om och uppleva och känna och se, skapar en sorts sållningsgaller som framtida upplevelser skall passera för att duga. Och duger de inte, så får det vara. Då vill jag inte ha dem. Då kan någon annan få dem. Jag vill inte ha. Är hellre utan.

Den som påstår att man skall nöja sig, att man skall vara nöjd, kan dra åt helvete. Känn på den, ni.

Elegi till Jens Tyko

Nu bor här inga hästar längre. Sista tiden har varit kämpig, jag var inte beredd på hur det skulle komma att bli. Jens var sista kusen att lämna gården, och det sved faktiskt en del. För att inte tala om hur det sved för hon som ägde honom den sista tiden. Hon som längtat efter honom, som fick hem honom och som skulle ha varit en så fin ägare för honom. Hon kunde inte behålla, det gick inte. Inte hennes fel. Livet är allt bra jävligt mellan varven. Han har, efter en lång resa i transporten, landat i sitt nya hem. Nu kommer ingen Jens att tugga på dragkedjan till min jacka medan hovslagaren verkar hovarna på honom. Ingen som kommer i förväntansfull galopp när jag visslar och ropar "Jensa!". Hagarna skall ned, marken är utarrenderad. Allting har sin tid, så även Nordsvenska hästar på Gäddegården.

Och livet går nu vidare.

Jag är monstret

Årsmöte i föreningen igår, avslutades sent på kvällen. Avgick som sekreterare, mycket mycket skönt och bra. Bjöd in kassören för att dricka lite vin efteråt. Det blev rätt så mycket vin.

Hoppas att hon har med sig en pizza när hon kommer och hämtar sin bil sedan.

Svajigt?

Att svaja kan innebära många saker. Vackla, till exempel. Tycker att svanka känns som trevligaste synonymen, men det är väl inte vad det handlar om här direkt. Det är ingen lätt och enkel resa jag bjuds på.

Den här veckan har hitintills gått skitfort, och den kommer att fortsätta göra det. Jag har mina förhoppningar kring helgen (som vanligt), men verkligheten lär väl (som vanligt) inte överensstämma med dem. Kanhända att den blir just som vanligt, och det vore för trist. Men vad är väl en bal på slottet? Jag kan ju tapetsera istället, eller kanske rentav plocka ned en av hagarna. Den har förresten snart plockat ned sig själv, det finns knappt en enda stolpe som fortfarande står rakt.

Eller så kan jag ju alltid hoppas på att få somna på fredag kväll och inte vakna förrän på söndag eftermiddag.

If I die before I wake och så vidare

Googlade förut. I "Kalle och chokladfabriken" finns en scen där besökarna åker båt genom chokladtunnlar, och genom fönstret i den ena dörren de passerar ser man hur oompa-loompierna piskar skiten ur en fastbunden och upphängd kossa med tidernas juver. Whipped cream. Jag nästan tjöt rakt ut av förtjusning när jag såg det, men lade band på mig då barnen satt bredvid (läs: ovanpå mig) i soffan. Ville ha bilden. Fanns inte att uppbringa. Skit.

För övrigt känner jag mig beslutsam. Det går an såhär mitt i kolsvarta natten, ensam med barnen i ett hus mitt ute på landet. Vid närkontakt mesar jag till mig, och ibland blir jag så uppslukad att jag alldeles förtränger allt det där jag tänkte tidigare. Antar att det finns någon sorts mening med det också - har bara inte förstått mig på den ännu. Halleluja.

Förstår med avseende på mitt behov av skrivande att jag håller på att få lappsjuka.